SSSHhh!

Jag är verkligen inget fan av återföreningar och det gäller både band som jag fortfarande gillar, band som jag en gång gillade och band som jag har svårt att tro att någon någonsin har gillat (Errortype:11?).  Men ibland kan jag strunta i det, och i synnerhet när det handlar om Amebix.

Amebix känns som ett av de banden som förmodligen har sålt fler patches än skivor men eftersom jag av diverse anledningar aldrig har umgåtts så mycket med folk med Amebix-patches så känns det som om jag alltid varit lite ensam om min kärlek till dem. Efterföljare typ His hero is gone/Tragedy har (inte oförtjänt) fått jubel och klangföreställningar men Amebix har sakta tynat bort som en illaluktande patch på en skinnjacka någonstans. Trots att de mig veterligt är det enda bandet som får mig att känna mig som en amputerad när de uppmanar “Arise – get off your knees”.

Men så härligt då att de är tillbaka, med det i sig tveksamma valet att göra nyinspelningar av gamla “hits” men med lyckat resultat. De gamla inspelningarna har en lite märklig blandning av råhet och polerat 80-tal i sig som jag visserligen tycker bidrar till den atmosfär av hopplös sunkighet som är lite av Amebix kännetecken men de nya versionerna lyckas ändå behålla lite av den känslan fast addera en annan kraft och tyngd i musiken. Eller vad vet jag. Lyssna själva. Varva med Dystopia för den ultimata upplevelsen av misantropi och hopplöshet.

Amebix – Redux

Vem älskar egentligen Paul Weller? Andres Lokko naturligtvis, men sedan? Jag vet inte. Jag gjorde det kanske en gång i tiden, på den tiden då jag gick runt i jeansjacka med The Jam-knapp på slaget, lyssnade omotiverat mycket på The Gift och fyndade Style Council LP:s på skivbörser. Det är ganska lätt att fynda Style Council LP:s på skivbörser.

Nu spelade han häromdagen på Way Out West och GP älskade verkligen inte honom utan delade ut en fyr. Jag vet inte hur intresset är för att se Paul Weller bland dagens festivalbesökare men gissar att det är ganska ljummet det också. Oavsett hur det är med den saken så hoppas jag att han spelade “My ever changing moods” och att det var då han fick kvällens största jubel. Det kan den vara värd. Jag var inte där och jublade utan nöjer mig med att sitta hemma nu och lyssna på (mestadels) elegant jazziga Café Bleu och inser att jag nog fortfarande älskar Paul Weller ibland. Lite.

Man kan också få titta på den här härliga videon till en upphottad version av “My ever changing moods” där Paul och Mick Talbot är ute på en höstlig cykelrunda på den engelska landsbygden. De äter en banan, stöter på några dansande nymfer i tunna vita klänningar och Mick vinner spurten. Mycket bra.

Jag vet inte vems fel det är att så många svenska rockband mest skramlar och låter och “röjer” helt utan substans och stil. Det stimmas runt och gapas och skriks och jag förstår inte riktigt varför. Det fokuseras enbart på energi, kanske den mest överskattade egenskapen i musikvärlden, istället för att försöka bidra med någon poäng eller ens göra anspråk på att ha någon form av värdighet kvar. Det är bara apspel, vilket lämpligt kan illustreras med den här videon av bandet Babian. I det här klippet spelar de dessutom för vad som jag hoppas är deras egentliga målgrupp:

Ett annat aktuellt band är “Satan takes a holiday” som “består av tre svettiga, sexiga, orakade skrupelfria kufar till män vid namn Big Fred (sång och gitarr), Schwantz (trummor), och Grizzly Turner (Bas) som tillsammans bildar en trio med målet satt på absolut totaldominans. I din stereo, i dina hörlurar, på ditt dansgolv, på din bardisk, i dina fantasier. Ditt nya favoritband” (Luger-copy). Jag vet inte om det finns så mycket att tillägga utöver vad som säga i den där Luger-copyn som använder utrymme värdigt en B-uppsats och nämner adrenalin hela tre gånger. Läs den. Musikbranschens kris är uppenbarligen inte djup nog.

Man kan väl lägga till ett litet ifrågasättande av titlar som “Jag exploderar om du säger nej” eller textrader som:

“I want my money back,
give me my money back
You want an explanation,
I want penetration!”

Men det är ju sexigt, svettigt, rock and roll.

Jag vet inte egentligen varför det här engagerar mig. Men något ska man väl skriva i sin blogg om man nu har en. Eller tre.

…inte nödvändigtvis min pappa då, eftersom han som tur är varken är död eller t.ex. gruvarbetare. Men det är ett gemensamt tema:

Gästbloggar idag på Beer Sentence om Gotlands Bryggeris Sleepy Bulldog som jag tyckte var en rätt menlös historia med ett namn som inbjöd till lek med gamla djungelordspråk. Länk här.

Har tänkt skriva lite om sport och sånt på en blogg som går att hitta här. Flest bloggar när man dör vinner…

Första ölen!

Jag och Pernilla var i London härom helgen, en fin present jag fick av henne när jag fyllde trettio. Vi bode strax ovanför Kensington Gardens och det var mycket trevligt på alla sätt och vis. Det finns ju mycket att göra i London men det känns som att det är dumt att inte ta tillfället i akt att dricka lite öl också, så det gjorde vi. Jag fick Good Beer Guide i brevlådan ett par dar innan vi skulle åka och hade ett par tips jag hittat på internet förbockade så förutsättningarna var goda och resultatet blev också bra. Så här en kort rapport:

Något mörkt i handen och en veteöl på bordet.

På Samuel Smiths pub Cittie of York kunde man sitta i små bås vilket vi gjorde. Det var överlag väldigt fin och speciell miljö, värt ett besök bara av den anledningen. Det var bara Samuel Smith som gällde här och jag drack något mörkt först, kanske deras Extra Stout, det var säkert gott. Pernilla beställde in en veteöl och det är kanske inte en vanlig typ hos brittiska bryggerier men den var inte alls dum. Mycket fruktig och bananig men en del smörkola också som jag tyckte var lite speciellt. Samma smörkola också i nästa öl som jag köpte, Taddy Lager. Jag frågade efter något välhumlat, personalen blev lite förvirrad men det var det här jag fick i alla fall. Det fanns väl humle i den men inte riktigt det jag hade önskat. Framförallt tyckte jag att det här smöriga som funkade bra i veteölen blev lite unket i den här. Inte någon höjdare direkt.

Hällde ut lite av den här också.

Här kan man t.ex. sitta på marken, dricka IPA och hänga med kontornissar på väg hem från jobbet.

Bättre på humlefronten då när jag köpte en Thornbridge Jaipur IPA på en pub nära The Monument. Mycket citrus och grape, nästan mer som en amerikansk IPA än en typisk engelsk. Väldigt god.

Sen åt vi middag på The White Horse i Parsons Green/Fulham med trevlig meny och väldigt bra ölutbud.Det var grymt mycket folk på uteserveringen där det grillades friskt och området var hemskt flott, rent och fint med många dyra bilar på gatorna. Skulle också trivas där om jag hette David Elm.

Alla var där

Jag lyckades med konststycket att inte förstå att “Beer-battered haddock with home cut chips” bara är ett finare sätt att skriva fish & chips på men det innebär ju inte att det inte var gott. Till det var husets rekommendation Harveys Sussex Best Bitter, god utan större finesser, ungefär som maten. Till efterrätt så åt jag någon sorts rabarberkaka som parades med Timmermans Framboise, som dock var slut. Istället fick jag ett provglas av Liefmans Fruit, men det var lite sött tyckte jag. Frågade om de inte hade något lite mer surt och servitrisen hämtade en flaska Liefmans Cuvée Brut, en kriek gjord på oud bruin istället för lambic. Fantastiskt god och jag glömde mer eller mindre desserten och ägnade mig åt den här istället. Min favorit på hela resan tror jag.

Inslagen flaska = pluspoäng

Mer då? Jag tänkte köpa med mig något hem men om det är lätt att hitta bra öl på pubar var det värre att köpa den i en affär. Såg att Well’s hade en honungsöl men om den är lika bra som bananölen är det inte mycket idé att släpa hem tänkte jag. Köpte till slut några flaskor på Marks & Spencer av alla ställen, de hade olika öl som var bryggda åt dem av diverse mikrobryggerier tydligen, de flesta efterjästa på flaska. En flaska gick sönder i väskan på flygplanet och i den första jag öppnade (Yorkshire Bitter) tror jag att något gått fel med mikroorganismerna för det var surt och otrevligt, hällde ut det mesta. Hoppas på bättre lycka med de andra flaskorna.

“Lägg ner finalen” tycker svenska folket, lägg ner Sverige tycker jag. Den svenska uttagningen är en evighetslång soppa med dödstrista välkoreograferade nummer där man tvingas stå ut med Anja Pärson-imitationer på dalmål och så sitter man där i slutänden och låtsas vara engagerad i duellen Salem Al Fakir vs Anna Bergendahl. Herregud. Som tur är vågar andra europeiska länder ta ut svängarna lite grann med både gott och mindre gott resultat men det händer något i alla fall. I år fanns det kanske inget som toppar Silvia Night* och inte heller Estland ifjol eller Bosnien 2008 men helt oävet var det ju inte ändå.

Någon kommer kanske ihåg när Björn Gustavsson gav Sveriges poäng 2008? Kommentatorerna i SVT tyckte att skämtet i att läsa upp rösterna på tafflig och förvirrad engelska gick helt över huvudet på publik och programledare men själv misstänker jag att det bara är lite svårare att få folk att skratta ute i den vida världen. De är ju inte vana vid typ Özz Nûjen eller Tomas Järvheden så det kanske fortfarande finns en föreställning där om att komiker ska vara roliga. Nåväl. I år var det Rysslands tur att framföra ett bidrag som uppenbarligen gick helt över huvudet på stora delar av publiken (som buade när Ryssland fick höga poäng). Även på mig om jag ska vara ärlig, men efter lite efterforskningar har jag svängt. Det är ett roligt bidrag, men det är ganska subtilt ändå vilket i de här sammanhangen ju är tämligen ovanligt. De mer humoristiska bidragen brukar oftast vara något i stil med rappande kalkoner eller Litauiska gubbar med hejaklacksramsor och inte känslosamma ballader på ryskoengelska. Framförallt är låten bra. Och den har ett fint pratparti i mitten. “What are you doing man?”. Annars kan man ju kolla på den ryska youtubehiten Gitar. Peter Nalitch & Friends:

Annars var ju Grekland en härlig grekdänga och Giorgos Alkaios var själva definitionen på pondus. Mycket stabil herre.

Och Azerbaijan var den bästa låten och borde ha vunnit. Georgien var inte så dum den heller. Sverige gav noll poäng till Azerbaijan. Absurt.

Nä, nu släpper vi det här.

*”The song didn’t make it to the finals. Silvía staged some photo-ops to indicate her ‘regret’. She pretended to slap her boyfriend, and then threatened to jump from a bridge. Then she started yelling foul language and spitting at the journalists. At one point she yelled, “Ungrateful bastards! You vote for ugly people from Finland who don’t even have real make-up artist, and you don’t vote for me because I’m not a slut from Holland and I’m not an ugly, fucking, old bitch from Sweden!” (referring to Lordi, Treble, and Carola Häggkvist). A journalist said to her, “You were not good, why do you say this?”, but she replied with a “Fuck you!”. Then she said “Someone has been spreading lies about me, and I think it was you!”, pointing to a random journalist, and added, “Your TV station has been saying I hated Greece and Greeks and I never said it and you are a slut and I hate you! I will sue you, and I will sue the competition, and you will all go to jail!”

Jag fick Lance Armstrongs självbiografi “It’s not about the bike” i födelsedagspresent av Johan. När Lance berättar om hur han upptäckte sin testikelcancer så minns jag tillbaka till för några somrar sen, när jag själv tyckte att jag kände konstiga klumpar i pungen – sådana som inte brukar vara där. Eftersom jag är en ordentlig ung man till skillnad från Lance som väntade tills han hostade upp blod och slem och fick så ont i huvudet att han mer eller mindre kollapsade så ringde jag direkt till vårdcentralen i Borgholm och bokade tid för en kontroll. Innan jag skulle åka dit berättade jag för min vän och då campingarbetarkollega Lina om min situation och fick lite stöd innan hon satte sig på bussen hem till Kalmar och tänkte att det var kanske sista gången hon såg mig i livet.

På Borgholms sjukhus fick jag träffa en vänligt skäggig läkare som kände igenom mina ädlare delar och ganska snabbt konstaterade att det nog bara var frågan om ett helt ofarligt pungbråck. Som en ren rutinåtgärd fick jag en remiss till ultraljud i Smedby och om jag hade varit klok nog att be om en utskrift av ultraljudet hade det nog sett ut ungefär såhär:

Efter min nära döden-upplevelse ringde jag Gustav som kom med sin mammas bil och hämtade mig i Borgholm. Vi åkte till Löttorp och åt pizza. Sedan lyssnade vi på The Very Best of Stevie Wonder och jag sa att breaket i “Sir Duke” var det bästa som någonsin gjorts. Vi badade nakna i Byrum där barnfamiljer dök upp innan vi hade kommit till kanten av kalkstenshällarna och kunde skyla oss i det djupa vattnet.

Det var härligt. Nu har vi snart vår sjunde sommar tillsammans, mitt pungbråck och jag.

Vladimir Majakovskij dog den 14 april 1930, på dagen 50 år innan jag föddes. Peter Steele från Type O Negative dog den 14 april 2010, på min 30-årsdag. Jag vägrar att tro att detta är ett sammanträffande och tänker att jag nu har en plikt att verka i en anda någonstans mellan Peter Steele och Majakovskij. Det borde väl betyda något i den här stilen:

Nakna poeter: Fröding, Heidenstam, Albert Engström

Jag fyller snart trettio. I allmänhet tycker jag det är ganska odramatiskt men kanske har jag en 30-årskris utan att ha märkt det? Tecknen är flera:

1. Jag har börjat springa marathon och tränar för triathlon (se Aftonbladet om “den nya livskrisen”).

2. Jag har börjat spela i ett band.

3. Jag håller på att skaffa långt hår.

Det ser inte bra ut det här.